Sidenvägen

Den världsberömda terrakottaarmén går att beskåda i Xian. Där vakar de över sin kejsare, Qin Shihuang, som vilar i sitt mausoleum. Hans anses ha varit Kinas förste kejsare och den som bland annat började bygga Kinesiska muren.

Xian i Shanxiprovinsen är mest känt för minnena av den förste kejsaren. Men egentligen finns han överallt i det kejserliga Kina. Han var den förste kejsaren över ett enat Kina. Det arv han lämnade efter sig kom att förvaltas av nya kejsare och nya dynastier. Även om de konfucianska historikernas dom över den förste kejsaren var hård, skapade hans administrativa reformer ett nytt Kina som var starkt nog att överleva de följande två årtusendena.

Han var en stor samhällsbyggare men också en stor despot. Det berättas att det på hans tid inte fanns någon familj i hela landet som inte sörjde någon nära anhörig. Alla familjer fick lämna ifrån sig söner, fäder eller bröder som skulle slita ihjäl sig på att bygga murar eller vid uppförandet av kejsarens väldiga mausoleum.

Hans tid var 200–talet f.Kr. Han föddes år 259. Tretton år gammal besteg han tronen i riket Qin – ett av de stridande kungadömena i den tidens Kina. År 221 f.Kr. hade han besegrat alla rivaliserande stater och var härskare över hela det dåtida Kina. Det var nu han tog sig titeln Shihuangdi – Förste enväldige kejsare.

För att stärka enheten i landet lät han riva de murar som fanns mellan de forna kungadömena. Längst uppe i norr förenade han de nordliga murarna och lät bygga ut dem till det vi kallar Kinesiska muren. Men den store murbyggaren Qin Shihuang lät riva fler murar än han byggde. Han införde standardiserade längd- och viktmått för hela landet. Även skriftspråket standardiserades. Av kanske ännu större betydelse var att han bestämde att hjulaxlarnas längd skulle vara densamma över hela riket. Vägarna på den tiden utgjordes av hjulens spår på de leriga stigarna. Därmed blev det möjligt att färdas med samma vagn i alla landsändar.

Shihuangdi var övertygad om att han liksom de legendariska kejsarna regerade med himmelskt mandat. Han gjorde anspråk på att vara en av himmelen utsedd härskare. Han kunde få fruktansvärda vredesutbrott och i enväldig suveränitet beordra straffångar att kalhugga hela berg om han retat sig på någon detalj. På samma sätt utsåg han en gång ett träd till minister av femte rangen eftersom det gett honom skydd under ett oväder!

Han var utan tvekan ytterst vidskeplig och omgav sig med otaliga taoistiska magiker och trollkarlar. Qin Shihuang kunde inte uthärda tanken på sin egen bortgång. Hans alkemister var ständigt sysselsatta med uppgiften att finna livselixiret. Gång på gång utrustade han expeditioner som skulle finna Lycksalighetens öar, där de odödliga höll till. Hans vidskeplighet och dödsångest drev honom att aldrig tillbringa två nätter i rad i samma sovrum. Enbart några få betrodda eunucker visste var kejsaren hade sina nattläger.

Var det kanske skräcken för döden som fick honom att beväpna en väldig underjordisk armé intill sitt eget mausoleum? Ville han med den Långa muren inte bara stänga ute främmande ryttarfolk från norr utan också tidens gång?

Den förste kejsaren satte upp sin huvudstad i Xianyang, alldeles norr om våra dagars Xian. Han tvingade ämbetsmän från de besegrade rikena att flytta till den nya huvudstaden. Här lät han uppföra storslagna palats, men av dessa kejserliga residens finns idag bara några nätt och jämnt skönjbara rester av grunden kvar. Historikerna har beskrivit prakten och storslagenheten. Genom historikerna vet vi också mycket om hans väldiga mausoleum, där som mest hela 720 000 människor arbetade!

Men även Qin Shihuang mötte sitt öde. Lika lite som muren kunde stänga ute hans oro, kunde hans alkemister hindra att döden triumferade. År 210 f.Kr. dog kejsaren under en inspektionsresa och fyra år senare hade hela den stora dynastin fallit, den mäktiga Qin-dynastin som enligt den förste kejsaren skulle härska i "släktled efter släktled i all oändlighet".

Men det kejsarkina han skapade fortsatte under nya dynastier. Och på sätt och vis blev han ju odödlig genom den fantastiska underjordiska armé som i 2 200 år vaktat hans mausoleum. 

Mogao-grottorna hittar vi där Sidenvägen delar sig i två. Här finns unikt bevarade målningar och skulpturer från 400 – 600-talet.

Mogao-grottorna finner vi i en liten oas, cirka 25 kilometer söder om Dunhuang i västra Gansuprovinsen. Mogao, även kallade Qianfodong som betyder De tusen buddhornas grottor, är det äldsta och största av de fyra viktigaste buddhistiska grottemplen i Kina. De andra tre är Maijishan i Gansu, Yungang i Shanxi och Longmen i Henan. Mogao-grottorna ligger där den urgamla handelsled vi kallar Sidenvägen delar sig i en nordlig och en sydlig gren, för att sedan fortsätta på varsin sida om Tarim-bäckenets öknar. I närheten av staden Dunhuang ligger Månskärans sjö, en liten källsjö omgiven av 150 meter höga sanddyner, kallade De tre farornas berg eller De sjungande dynerna då sanden faktiskt ”gnisslar”då sandkornen rör på sig vid temperaturförändringar.

Mogaos över fyra hundra grottor kan indelas i två typer. Den ena är de odekorerade ”fattigmunksgrottorna” som tjänstgjorde som bostäder åt munkarna samt handelsmän och pilgrimer som kom till templet. Den andra är tempelgrottorna som dekorerats med skulpturer och väggmålningar. Grottorna dekorerades från sent 300-tal fram till mitten av 1100-talet (Song) då grottornas betydelse minskade, troligen beroende på Jin-tartarernas härjningar i området. Då utomordentligt lite av den tidiga konsten från 400 – 600-talens kejsarhov finns bevarad, utgör väggmålerierna och skulpturerna i Mogao-grottorna ovärderliga informationskällor. Sammanlagt har man beräknat att muralmålningarna uppgår till närmare 40 000 kvadratmeter. Då sandstenen i grottorna är för lös för att huggas till skulpturer är skulpturerna uppbyggda av lera på en trästomme och har slutligen täckts med gips och bemålats. De tidiga muralmålningarna från 400–600-talet föreställer främst så kallade Jataka-berättelser, det vill säga mytologiska berättelser om Sakyamuni Buddhas liv i tidigare inkarnationer innan han blev den upplyste Buddha. De dominerande färgerna i det tidiga måleriet är grönt, rostrött och vitt, där den blyvita färgen mörknat och nu visar nästan svarta konturer.

Under Tang-dynastin (600–900-talet) kommer nya motiv in i måleriet. Vi kan finna paradisscener, jaktscener, processioner och återgivningar av Buddhas inträde i Nirvana. Färgskalan vidgas med allt större sofistikering som följd. Utöver bilder av Buddha och olika Bodhisattvor (frälsargestalter) förekommer donatorsporträtt och bilder av apsaras (flygande musikanter), vilka blivit särskilt berömda.